Berättarverkstans arkiv med texter till berättelser, historier, sagor och myter.
 


Berättarverkstans arkiv med texter till berättelser från hela världen

Pandoras ask - en grekisk myt
Jaboti spelar flöjt - en sydamerikansk musikberättelse
Balders död - en nordisk myt
Kornas natt - en jullegend
Linsskydd - ur vetenskapens historia
Grodorna i skålen - sedelärande berättelse
Blommornas himmelrike - indiansk myt
Dödsdömd - historisk berättelse
Grodor - traditionell svensk skämthistoria
Mr Körkort - en händelse ur mitt liv
Kålle på landet - göteborgsvits
Nail Soup - swedish folk-tale (in english)
Den kallaste vintern - amerikansk anekdot
De dödas julotta - svensk spökhistoria
Spådomen - georgisk skålhistoria
Ivasyk Telesyk - ukrainsk folksaga
Den sibiriska näktergalen - traditionell rysk skämthistoria


Pandoras ask

- en grekisk myt

Det var långt långt långt efter tiden före tiden när Kaos och Nattens gudinna svävade ensamma kring i det formlösa mörkret.

Och det var långt långt långt sedan världen funnit sin ordning och himlen och havet och jorden kommit till rätta.

Och det var långt långt långt sedan Tiden själv, den grymme guden Kronos, satt igång det tunga hjulet av dagar och nätter och händelser som följer varann i den obevekliga kedjan av födelser och dödar och förändringar. Och Kronos, guden som föder och förtär, Kronos han slukade både söner och döttrar. Alla sina barn åt han upp utom Zeus, den sistfödde sonen som gömdes av sin mor, Zeus som slutligen störtade fadern från tronen, Zeus som satte sig själv som herre på berget Olympos.

Men det var inte så länge sen gudarnas herre gett Prometheus och hans bror i uppgift att skapa människosläktet.

Och Prometheus formade en lerklump till gudarnas avbild, och leran fick liv av gudarna själva. Men Prometheus var det som rövade elden från gudarnas hem och gav den till människosläktet. Till straff bands eldtjuven fast vid en klippa där fåglar hackar och äter hans lever. Men natten läker hans sår så plågan kan fortsätta i dag efter dag efter dag tills den dag när Herkules befriar Prometheus, men det är en helt annan saga.

För Zeus straffade också människorna som levat i glädje och lycka, i en värld utan skuggor och sorger, i en värld utan hat och bekymmer. Först sändes Pandora till jorden, den behagfulla sköna Pandora, kvinnan som Prometheus tanklöse bror Epimetheus åtrådde mer än sitt lättsamma liv. Och lika lite som Epimetheus kunde stå emot Pandora, lika lite kunde Pandora stå emot sin nyfikenhet på asken. Asken som den listige Hermes lämnat dem att vakta, asken som ingen fick öppna. Vad fanns det i asken, vad var det för ljud som kom ut ur den, vad kunde det göra för skada att bara ta sig en titt, en liten och omärklig undersökning som ingen behöver få veta något om sedan locket lagts tillbaks?

Men ut flög en svärm av olyckor, plågor och pest, ur asken kom all nöd och elände som ingen av människorna kunnat ens ana, som stingande insekter flög de iväg innan Pandora lyckades fästa locket igen. Och sedan dess har olyckorna varit människans följeslagare, lika trogna som den sista varelsen Pandora släppte ut. För en klagande röst hördes från asken, släpp mig, släpp ut mig också! Och Pandora lät sig bevekas och gläntade ännu en gång på locket och förundrad såg hon en ljusblå fjäril fladdra ut och slå följe med människobarnen.

Det var hoppet, hoppet som aldrig lämnar människans släkte, hoppet som ännu ingen vet ifall det var gudarnas gåva till lindring och tröst - eller om det är hoppet som är den värsta plågan av alla.

© Juni 2003 Ulf Ärnström, BerättarVerkstan

>>> till förra sidan   >>> till början



Jaboti spelar flöjt

- en sydamerikansk musikberättelse

Sköldpaddan Jaboti satt långt ut i regnskogen. Han spelade för sig själv på sin flöjt. Han tyckte att det lät väldigt vackert. Så här lät det:

(musik eller sång)

Jaboti hörde ingenting annat än sin egen musik. Framför allt hörde han inte jägaren som smög bakom honom. Jägaren kastade ett nät över Jaboti, stoppade honom i sin säck och bar honom hem till sin hydda. Därinne fanns jägarens två barn, en pojke och en flicka. Jägaren sa: "Vakta den här säcken tills jag kommer tillbaka. Jag kommer hem till middagen" "Javisst" sa barnen. Och så gick jägaren tillbaka ut i regnskogen. Men när pappan försvunnit hörde barnen ett ljud från säcken. Det lät som musik. Det lät så här:

(musik eller sång)

När Jaboti slutade spela sprang barnen fram och öppnade säcken. Där nere satt Jaboti. "Vad du spelar vackert!" sa barnen. "Javisst" sa Jaboti, "men jag dansar ännu bättre! Vill ni se?" "Ja gärna" sa barnen. Och Jaboti kröp ut ur säcken och började dansa.

Efter ett tag slutade sköldpaddan att dansa och sa: "Det var väldigt vad man blir kissnödig av att dansa så här! Ni blir väl inte lessna om jag går ut och kissar ?" "Nej, men skynda dig tillbaka" sa barnen. Och Jaboti gick ut ur hyddan och smet ut i regnskogen. Barnen väntade, men när Jaboti inte kom tillbaka så förstod de att han hade smitit. Och de blev jätterädda för de förstod att deras pappa skulle bli arg när han kom hem. De hittade en sten som såg ut som en sköldpadda, målade den grön och la den i grytan

När pappan kom hem trodde han att det var Jaboti som låg i grytan. Han hällde på vatten, gjorde upp en eld och kokade och kokade och kokade. Men när han hällde upp maten på tallriken föll stenen ur grytan och krossade tallriken. "Jag måste ha kokat sköldpaddan för länge" sa jägaren. "Den har blivit hård som en sten!" Men just då hörde de ett ljud från regnskogen. Det lät så här:

(musik eller sång)

Det var Jaboti som hade kommit hem igen. Så allt de fick till middag den dagen var musik.

En historia som passar bra för den som gillar att spela eller sjunga!

© April 2003 Ulf Ärnström, BerättarVerkstan

>>> till förra sidan   >>> till början



Balders död

- en nordisk myt

Alla älskade Odens son, Balder. Men Balder började drömma mardrömmar. Det gjorde hans mor Frigg så orolig att hon fick allt och alla att lova att inte skada hennes älsklingsson. Gudar, jättar, dvärgar, alver, djur och människor svor att aldrig skada honom. Till och med eld, vatten och sten lovade att skydda honom.

När gudarna upptäckte att det var omöjligt att skada Balder använde de honom som måltavla på lek. Men Loke tyckte inte om att just Balder skulle vara odödlig.

Loke förvandlade sig till en gammal kvinna, sökte upp Frigg och lurade henne att avslöja att Frigg inte brytt sig om att fråga misteln, en liten grön växt.

Loke gjorde en pilspets av en mistel. Sedan gick han med en pilbåge till Höder, som inte kunde vara med och skjuta prick på Balder eftersom han var blind. "Jag ska hjälpa dig att sikta" sade Loke. Höder sköt, pilen med misteln träffade Balder mitt i hjärtat och han föll ihop, död. Det blev alldeles tyst. Ingen kunde säga något.

Medan Balder begravdes, red hans bror till dödsriket för att be dödsgudinnan Hel, att låta Balder återvända till de levandes värld. "Alla sörjer honom", sade han. Och Hel lovade att om allt och alla grät för Balder, skulle han få komma tillbaka.

Budbärare red ut i världen för att be alla att gråta för Balder. Och alla grät. Till och med stenarna grät.

På vägen hem passerade budbärarna en grotta. Därinne satt en gammal kvinna som kallade sig Tökk. "Nu är det bara du kvar", sade budbärarna. "Om du också gråter för Balder, får han komma tillbaka till livet."

Tökk sa: "Med torra tårar ska Tökk gråta för Balder. Hel kan behålla det hon har!".

Och så kom det sig att Balder fick stanna i dödsriket. Och alla trodde att Tökk i själva verket var Loke som förklätt sig. Loke fångades och bands vid en klippa. Ibland sliter han så hårt i repen att det blir jordbävning. Och Balder och Höder kommer tillbaka från dödsriket när världen gått under och återuppstått. Men det är en annan historia.

Den här texten är tänkt mer som minnesanteckningar än som en riktig berättelse. Läs Snorre Sturlassons text i hans Edda, och brodera på historien!

© Mars 2003 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början


Kornas natt

- en jullegend

Det sägs att en kall natt för många många år sedan när en ny stjärna tändes på himlen, så föddes det ett barn i ett land långt långt borta. Vid krubban där barnet låg, stod kamelerna och korna och såg hur det lilla livet sprattlade i höet. De såg herdar komma och de såg kungar komma med dyrbara gåvor. Utsökta sidentyger med broderier i guldtråd, sällsynta pärlor från fjärran hav och ädelstenar i alla regnbågens färger som glittrade och lyste upp stallet med sitt kalla sken.

Men korna som såg på barnet med sina stora kloka ögon förstod vad ett litet nyfött barn verkligen behöver. Med sina starka tungor slickade de honom ren och med sin andedräkt gav de honom av sin värme. Som tack gav barnet dem förmågan att kunna tala en natt varje år, den natt som människorna kallar julnatten.

Om du lyssnar på korna just den natten kan du kanske höra dem tala. Fast det är egentligen bara en historia som intresserar dem. Om och om igen idisslar de berättelsen om en kall natt en gång för många många år sedan när en ny stjärna tändes på himlen och ett barn föddes i ett land långt långt borta...

© December 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början


Linsskydd

- ur vetenskapens historia

Vad tror du var det vanligaste motivet bland amatörfotografer förr i tiden? Glada barn? Hundar i hatt? Nej, det som tycks ha intresserat människor förr mest var ett mycket speciellt föremål. Linsskyddet. Från insidan. Glömde man att ta bort det blev resultatet ett fotografi som kan beskrivas med ett enda ord. Svart.

Faktum är att även mycket avancerade tekniker kunde ha problem med linsskydden. Till exempel när ryssarna skulle fotografera landskapsbilder på Venus för första gången. Då smälte linsskyddet. Inte så konstigt kanske, eftersom det är mer än femhundra grader varmt på planetens yta. Till nästa resa var problemet åtgärdat och innan linsskydd, kamera och hela rymdsonden brunnit upp hann man skicka hem de första bilderna från Venus yta. Nu ville man gå ett steg längre. Rymdforskarna konstruerade en arm som skulle kunna ta ett litet prov av Venus själv. Vid nästa landning tycktes allt gå enligt planerna. Linsskyddet fungerade så länge det skulle, kameran tog automatiskt bort det i rätt ögonblick och bilderna sändes tillbaka till jorden. En robotarm stacks ut från landaren, en gripklo sänktes ner mot planetens yta och fångade in ett litet prov. Det analyserades av en röntgenspektrometer och resultatet sändes till rymdforskningsinstitutet.

Man visste naturligtvis att det man fick tag i skulle vara ett helt slumpmässigt exempel på venusiansk materia, det handlade ju om en enda liten bit från en gigantisk planet. Ändå blev nog forskarna mer än häpna när analysen med hundraprocentig säkerhet visade att provet bestod av ett linsskydd.

© September 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början


Grodorna i skålen
- sedelärande historia

Det var en gång två grodor som ramlade ner i en skål med grädde. Kanterna var så höga och hala att hur de än försökte kravla sig upp halkade de hela tiden tillbaka ner i skålen. Gång på gång på gång på gång. Det gick ju inte att hoppa upp ur grädden heller. En delfin skulle möjligen klarat ett sådant konststycke, fast å andra sidan skulle även en mycket liten delfin haft svårt att överhuvudtaget komma ner i skålen. För övrigt är det inte särskilt troligt att någon av grodorna just då funderade över delfiners talanger och begränsningar. Det är mer sannolikt att de såg sina liv passera revy för sin inre syn.

Nu var det så att den ena grodan var något klokare än den andra. Den insåg till slut att det var omöjligt att rädda det liv den just sett passera likt bilderna på en gammal skolplansch över grodans utveckling från ägg till yngel till groda. Den satsade på en död i värdighet, sjönk stilla ner i grädden och drunknade fridfullt i all sin klokhet.

Den andra grodan envisades förtvivlat med att försöka ta sig upp ur skålen. Den vispade och paddlade panikslaget omkring sig med armar och ben. Helt i onödan, för den var inte lika förståndig som den andra, numera avlidna, grodan. Men till slut hade den vispat omkring så länge i grädden att grädden blev till vispgrädde och vispgrädden blev till smör. Där stod den nu på en smörklick och såg sig förvånat omkring. Sedan tog den ett skutt upp ur skålen. Rakt in i nästa historia...

© Augusti 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början


Blommornas himmelrike
- indiansk myt

Det sägs att blommorna var mycket ledsna över att de inte hade något himmelrike. De gick till Skaparen och klagade.

Alla andra hamnar i himlen när de dör, sa blommorna. Eller möjligen någon annan stans. Vi bara multnar bort medan människorna roar sig i de sälla jaktmarkerna! Är det inte slöseri med all vår färgprakt att vi bara ska vissna ner och försvinna?

Det var Skaparen tvungen att hålla med om, så utan att krångla mer om saken gav han blommorna ett eget himmelrike. Du kan själv se det ibland just när solen börjat torka upp jorden efter ett regn. Då sträcker sig deras himmelrike, regnbågen, som en bro över världen. Och den lyser i blommornas alla färger.

© Juli 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början


Dödsdömd
- historisk berättelse

Teatermannen Anders Lindeberg som verkade i början på 1800-talet var mycket upprörd över att han inte fick öppna en egen teater. Det krävdes ett nådigt tillstånd från kungen själv. Lindeberg skrev flera öppna brev om saken, där han uttryckte sig så nedsättande om Karl XIV Johan att han dömdes till döden för majestätsbrott. Meningen var egentligen aldrig att man verkligen skulle avrätta honom. Tanken var att konungen i sin mildhet skulle benåda honom så snart han inkom med en nådeansökan. Problemet var bara att Lindeberg vägrade att be om nåd. Då kom någon på att det var 24 år sedan kungen kom till Sverige och att detta skulle kunna firas med amnesti för alla som fällts för högmålsbrott. Händelsevis var den ende brottslingen i den genren just Anders Lindeberg. Men inte ens detta hjälpte. Lindeberg vägrade nämligen envist att lämna fängelset och sitt livs roll. Fångvaktarna lyckades till slut lura ut honom på gatan och smälla igen fängelseporten. 1842 gav kungen upp sina teaterprivilegier och Anders Lindeberg kunde öppna "Nya Teatern".

© Juni 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början


Grodor
- traditionell svensk skämthistoria

Två västgötaknallar knallade runt i landet för att sälja lite ditt och lite datt. På vägen framför dem hoppade en groda.
- Du får en riksdaler om du käkar upp den där hoppetossan, sa den ene. Visserligen såg den inte särskilt aptitlig ut, och den sprattlade förfärligt i halsen, men ner kom den - och riksdalern bytte ägare. Förlusten av den goda pengen grämde knallen svårt. Så när de såg ännu en groda på vägen frågade han:
- Får jag tillbaka riksdalern om jag käkar upp den där grodan?
Kamraten kunde inte gärna säja nej, så ytterligare en kväkande groda försvann ner i knallens gap. Riksdalern bytte återigen innehavare. Och ingen av knallarna förstod någonsin vad de tjänade på den affären.

En knalle var en kringvandrande försäljare, "gårdfarihandlare". Det här är en "kortversion" av en svensk variant. Den finns också i en rysk version där man slutar med att utbringa en skål för goda affärer. Det finns mer om sådana historier på sidan om Georgian Toasts. Dessutom finns ännu en sida med grodhistorier på sajten.

© Maj 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början



Mr Körkort
- en händelse ur mitt liv

Folk brukar ha svårt att höra vad jag heter i efternamn, för att inte tala om deras svårigheter att stava det. Om jag ska beställa taxi får jag säga ÄÄRNSTRÖÖM tre gånger och det blir i alla fall fel. Därför brukar jag kalla mig Hundfors när jag ska ha en taxi snabbt. Det hör dom direkt av någon anledning. Men värst var den gången jag skulle lämna in mina skitiga jeans på en tvättinrättning i New York.

Den vänligt leende koreanskan som tog emot mina kläder skulle skriva upp mitt namn på en liten rosa lapp. Jag talade långsamt och tydligt som till ett litet barn. Hon log alltmer stelt och hon förstod naturligtvis ingenting när jag hävdade att my last name starts with a big "A" with two pricks over it.

Då fick jag en genialisk idé. Jag hade ju mitt körkort med mig, och där står ju mitt namn komplett med alla fyra pricks. Jag visade körkortet och nu var hennes leende alldeles äkta.

Nästa dag skulle jag hämta mina kläder. Då såg jag vad hon hade skrivit på det rosa tvättkvittot. Där stod det textat mycket prydligt:

"Mr Körkort"

Detta har verkligen hänt! Många människor har historier om sitt eget namn. Har du några egna? Skicka dem hit!

© April 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan    >>> till början



Kålle på landet
- göteborgsvits

Under första världskriget var det ont om mat i Göteborg, så Kålle tog jobb hos en bonde på Hisingen. Men tre veckor senare var han tillbaka i stan.
- Varför stannade du inte på Hisingen, undrade Osborn.
- Jo första veckan dog suggan och då fick vi äta av fläsket.
- Jaha, sa Osborn, men det var väl inget fel på det?
- Nä men andra veckan dog kon och då fick vi äta av det köttet.
- Jamen det var väl inget fel på det heller, sa Osborn.
- Nä det var det inte, sa Kålle. Men tredje veckan dog bondens kärring - och då stack jag!


Den här historien hittade jag när jag letade berättelser till "Tema Göteborg" på Sandeklevsskolan. Den är intressant därför att det faktiskt var svält i Göteborg under revolutionsåret 1917. Det var till och med hungerkravaller, "Brödupproret". Flera Kålle-och-Ada historier utspelas under den tiden.

© Mars 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan    >>> till början



Nail Soup
- traditional swedish folk-tale


Once upon a time there was a tramp walking through a deep forest. He made his living selling a little bit of this and a little bit of that. Now he was cold and tired and hungry and what was even worse, he had nothing left to sell. All he owned were the ragged clothes he wore and an old, bent nail.

When he came out of the forest he saw a little cottage, with smoke rising from the chimney. He knocked on the door, the door opened and a woman looked at him suspiciously.
- Please, could you be as good as to give a poor man shelter for the night, he asked.
- I know your kind, she said, if I let you in you won´t leave before you have eaten everything I have. And I tell you, I´m so poor I haven´t had a bite for three days. So you just go away!
But the tramp was a clever fellow, and the woman was so greedy that she immediately invited him when he said that of course he didn´t want to eat the little she had. On the contrary, he wanted her to share his evening meal.
- But first I want to see the food you say you want to share, she said.
- This is all I need, he said, and took an old, bent nail out of his pocket. Just bring me a pot and some water, and I´ll cook the best soup you ever tasted with this nail.
The woman brought a pot and looked with amazement as the tramp made a fire, cooked some water and dropped the nail in it.
- The soup might be a little thin, he said, you see I have been using the nail for seven days now. It is a pity you don´t have a little salt, that would surely make the soup taste like a soup fit for any gentleman´s house. But what we lack, we don´t have.
- Now that I come to think of it, said the woman. I might have a little salt left since Christmas.
- How lucky, said the tramp and put the salt in the pot. Well I was thinking that perhaps you could even serve this soup to the priest, if we only had some vegetables also. But what we lack, we don´t have.
- Now that I come to think of it, said the woman. I might have some vegetables in the cellar.
The tramp praised the wisdom of the woman and the excellent taste of the soup.
- I think it would even be fit to serve the king, if we only had a little meat to add, said the tramp. But there is no use longing for the impossible. What we lack, we don´t have.
- Now that I come to think of it, said the woman. There might be some dried meat left somewhere.
The tramp happily added the meat to the by now sweet-smelling soup, the woman made the table with her finest silver spoons and her best plates. When she came to think of it, there was actually some wine left since her husband´s funeral.

So she felt almost like a queen when they shared the soup the tramp had cooked with his nail. The next morning the tramp left without his nail, because the woman wouldn´t let him go before he agreed to sell it. And still to this day, the nail has been very useful. Not only can you make a wonderful soup, but you can also use it for cooking tales with. True, what we lack we don't have, but if you add a little of this and a little of that it will certainly be a story fit for telling to a king!

This story was used in connection with a nordic storytelling day on spring equinox 2002. It can be distributed freely with the copyright notice intact.

© Februari 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början



Den kallaste vinten i mannaminne
- amerikansk anekdot från nätet

Den nye hövdingen på indianreservatet hade visserligen gått på universitetet, men han hade aldrig lärt sig tyda naturens språk och de gamla kännetecknen för vädrets växlingar. Därför svarade han lite svävande när folk frågade hur vintern skulle bli:
"Jo, nog kan det bli kallt, det kan det!".

Så för säkerhets skull började man samla ved. Men två veckor senare slog det hövdingen, han var ju som sagt en utbildad man, att man kunde ringa väderlekstjänsten och fråga. De svarade:
"Enligt våra prognoser kommer det att bli en ganska kall vinter".

Hövdingen kunde nu meddela att det verkligen skulle bli en kall vinter, och man satte igång att samla ved på allvar. Två veckor senare ringde hövdingen för att höra de senaste prognoserna.
"Vintern kommer definitivt att bli mycket kall", sade man.

Hövdingen meddelade nu att man var tvungna att lägga på ett extra kol om man skulle klara vintern. Två veckor senare ringde han väderlekstjänsten. Meteorologen svarade:
"Våra rapporter tyder på att detta kommer att bli den kallaste vintern i mannaminne".
"Vilka rapporter?" undrade hövdingen.
"Det sägs att indianerna samlar ved som galna!"

Den här anekdoten cirkulerade på nätet under hösten 2001

© Januari 2002 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början



De dödas julotta
- traditionell svensk sägen

Det var en gång en kvinna som bodde i Köksnäset. Hon vaknade mitt i natten på juldagens morgon, såg att väckarklockan stannat och förstod att hon skulle komma försent till julottan. Hon fick på sig kappan, sprang upp mot kyrkan som låg inte långt ifrån hennes stuga, uppe på en höjd. Hon såg att det var folk därinne. Ett blekblått sken strålade ut genom fönstren så att man kunde se de mörka silhuetterna av träden på kyrkogården. Hon skämdes förfärligt och vågade knappt öppna den tunga dörren in i kyrksalen. Därinne var det fullt med folk, men hon ville inte möta deras blickar. Hon stirrade ner i golvet och sjönk ner på en ledig plats längst fram till vänster. Det var då hon kände att det var något som inte var som vanligt. Det var underligt tyst i kyrkan. Och det luktade unket, som av jord eller halvruttnande löv.

Plötsligt kände hon en hand på sin axel. Det var farfar! Hon kände igen honom från det bruna fotografiet över byrån hemma. Det var då det slog henne - hon hade ju aldrig träffat sin farfar! Han var död och begraven många år innan hon föddes. Och farfar väste åt henne:
- Ge dig iväg härifrån! Du har kommit för tidigt: Det är mitt i natten och du har hamnat i de dödas julotta. Ge div iväg innan de andra känner lukten av levade kött, annars kommer de att slita dig i stycken. Gå ut härifrån, vad du gör så vänd dig inte om, när du kommer till dörren så slänger du kappan bakom dig och spring!
Kvinnan kunde knapp röra sig av fasa, men hon gick mot dörren. När hon hörde de hasande ljuden bakom sig kunde hon inte låta bli att vända sig om och då såg hon dem. De döda med sina tomma svarta ögonhålor och de grinande käftarna. Hon skrek, kastade sig mot dörren, kastade kappan bakom sig och hörde hur den slets i stycken.

Hemma stängde hon in sig och vågade sig inte ut förrän på eftermiddagen. Då fick hon höra att senare på morgonen när vaktmästaren kom för att ställa i ordning inför den riktiga julottan, så hade han hittat en bit av hennes kappa på var och en av kyrkbänkarna. Det var de döda som hade delat upp den mellan sig. Då förstod hon att ifall hon inte kommit ihåg att kasta kappan bakom sig hade en bit av henne själv legat på var och en av kyrkbänkarna.

© December 2001 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början



Spådomen
- en rysk "georgisk skålhistoria"

Astrid Lindgren fick inte Nobelpriset i år heller. Men hennes skapelser finns i folkkulturen över hela världen. Till exempel i följande ryska "georgiska skålhistoria". Det är en typ av berättelser som slutar med att man utbringar en skål, till värdinnan, till vänskapen eller till vad som helst. I det här fallet till en litterär figur som tycks vara en kändis även i den ryska kulturen.



Det var en gång en kung som blev spådd att hans hustru skulle komma att föda ett barn med en annan man. Därför lät han fängsla drottningen på slottets tak.

Nio månader senare födde hon ändå en son.

Låt oss därför utbringa en skål för Karlsson på taket!




Att bara läsa den här historien är som att stirra på noterna till en sång. För att uppskatta kvalitéerna i "georgiska skålhistorier" måste man höra dem i rätt sammanhang. Läs mer om "Georgian Toasts" här! Pröva dem på nästa fest! Hitta på egna och skicka dem hit!

© November 2001 Ulf Ärnström, Berättarverkstan.

>>> till förra sidan   >>> till början



Ivasyk Telesyk
- folksaga från Ukraina

Det var en gång en gammal kvinna och en gammal man som hade en liten pojke som hette Ivasyk Telesyk. Han var mycket liten men han växte mycket fort. En dag gick Ivasyk Telesyk till den gamle mannen och sade:
- Käre far, skulle du kunna bygga mig en gyllene båt med åror av silver? Med den båten ska jag skaffa er mat.
- Hur skulle du kunna göra det? Du är för liten!
- Snälla far, sa Ivasyk Telesyk, bygg en sådan båt till mig!
Så den gamle mannen byggde honom en gyllene båt med åror av silver. Varje dag gick Ivasyk Telesyk ner till sjön för att fiska och varje dag kom han hem med mat till sin far och mor. Och varje morgon och varje middag kom den gamla kvinnan ner till stranden och ropade:
- Ivasyk Telesyk, ro in till stranden! Jag har tagit med mig mat till dig. Du kan komma iland och äta och sträcka på benen en stund.
Och så snart Ivasyk Telesyk hörde hennes röst, sade han till sin åra:
- Kära åra, ro mig till stranden, där står min mor och hon har mat till mig!
Så pågick det en tid. Men en dag hörde en häxa hur modern kallade på sin son. Och häxan såg på Ivasyk Telesyk, och hon tyckte att han såg mycket bra ut. Han smakar säkert alldeles utmärkt! Jag borde verkligen äta upp honom, sa häxan till sig själv. Så hon väntade tills modern gått hem och Ivasyk Telesyk rodde ut för att fiska igen. Då skrek hon med sin knarriga häxröst:
- Ivasyk Telesyk, kom, kom, jag har både mat och dryck. Du kan komma iland och sträcka på benen en stund!
Men när Ivasyk Telesyk hörde hennes hemska röst sade han:
- Det där är inte min mors röst, så snälla åra, ro mig fort bort från stranden!
Häxan förstod att Ivasyk Telesyk minsann inte var så lätt att lura. Så hon gick till smeden och bad honom att smida henne en tunn och fin röst, precis likadan som Ivasyk Telesyks mors. Och smeden smidde henne en tunn fin röst, precis likadan som Ivasyk Telesyks mors. Nästa morgon gick hon tidigt ner till stranden, innan Ivasyk Telesyks mor hunnit ner dit.
- Ivasyk Telesyk, ro in till stranden! Jag har tagit med mig mat och dryck till dig. Du kan komma iland och äta och sträcka på benen en stund!
När Ivasyk Telesyk hörde hennes röst sade han till sin åra:
- Det där är min mors röst, så snälla åra, ro mig in till stranden!
åran rodde honom in till stranden och Ivasyk Telesyk steg iland och såg sig omkring, men han såg inte till sin mor någonstans. Då hoppade häxan fram, stoppade honom i en säck och bar honom hem till sitt hus. Där väntade hennes dotter, lillhäxan, på dem. Och häxan bad sin dotter:
- Skulle du kunna steka Ivasyk Telesyk i ugnen, medan jag går till grannarna och lånar lite salt?
Häxan gick iväg, och lillhäxan sa till Ivasyk Telesyk:
- Ivasyk Telesyk, var snäll och sätt dig på stekspaden!
- Jag vet inte hur man ska göra, sa Ivasyk Telesyk. Blir det bra så här?
Han försökte lägga en arm och ett ben på stekspaden.
- å så klumpig du är, sa lillhäxan. Varför kan du inte göra det på rätt sätt?
- Men jag förstår inte hur det ska gå till, sa Ivasyk Telesyk. Visa mig!
Lillhäxan satte sig på spaden och sa:
- Så här ska du sitta!
Men i samma ögonblick sköt Ivasyk Telesyk in spaden i ugnen, sprang ut genom dörren och klättrade upp i ett träd. Han vill springa hem, men såg den gamla häxan komma, så han gömde sig uppe i trädet. Den gamla häxan kände lukten av steken från ugnen, så hon tänkte "Det var bra att lillhäxan har stekt Ivasyk Telesyk. Man känner på doften att han är nästan klar, det är strax dags att käka upp honom!". Men när hon kom till sitt hus var ingen lillhäxa och ingen Ivasyk Telesyk hemma. Hon öppnade ugnen och hon såg hur lillhäxan hoppade ut ur ugnen alldeles vidbränd. De rusade ut ur huset, så arga var de båda två. Därute fick de syn på Ivasyk Telesyk uppe i trädet.
- Klättra ner, ropade de.
- Nej, svarade han
Och de började skaka på trädet, men Ivasyk Telesyk höll sig kvar. Då gick häxan till smeden och bad honom smida järntänder till henne. Och när smeden smitt henne starka svarta järntänder, gick hon tillbaka till trädet och började bita i det. Ivasyk Telesyk såg att trädet höll på att falla ner, och han visste inte vad han skulle göra. Han såg att gäss och svanar flög förbi. Han ropade till gässen:
- Snälla, ta mig med, flyg mig till min far och mor!
Men gässflocken sa att de hade bråttom och sa att han skulle fråga dem som kom efter. Och häxan bet och gnagde i trädet så det redan började luta. Nu kom en annan gässflock flygande och han ropade till dem. Men de hade också bråttom och bad honom fråga dem som kom efter. Nu började Ivasyk Telesyk gråta. Han tänkte att hans död snart skulle hinna ifatt honom. Trädet höll just på att falla, när den allra sista lilla gåsen kom flygande.
- Kära gås, var snäll och ta mig på dina vingar och flyg mig till min far och mor, för den gamla häxan kommer att äta upp mig!
Så gåsen tog honom upp på sina vingar och just i detta ögonblick föll trädet. Och när den gamla häxan såg att Ivasyk Telesyk flög iväg blev hon så arg att hon bet av sina järntänder. Men Ivasyk Telesyk flög med gåsen till sin fars hus och han klättrade ner och tittade in genom fönstret. Han såg att hans mor hade stekt pannkakor och de satte sig ner vid bordet för att äta. Medan hon serverade pannkakorna sade hon med sorgsen röst:
- Den är till dig, far, och den är till mig.
Då sade Ivasyk Telesyk med tunn, tunn stämma: - Men jag då?
Hans mor tänkte att hon inbillade sig att hon hörde Ivasyk Telesyks röst. Så återigen sa hon med sorgsen röst
- Den är till dig, och den är till mig
Och återigen sa Ivasyk Telesyk
- Men jag då?
- Jag tyckte bestämt att jag hörde Ivasyk Telesyks röst, sa den gamla kvinnan.
Nej det var bara som du inbillade dig, sa den gamle mannen.
Så återigen sa hon med sorgsen röst
- Den är till dig, och den är till mig
Och ännu en gång sa Ivasyk Telesyk
- Men jag då?
Nu tappade den gamla kvinnan tålamodet och sa:
- Nu går vi ut och tittar efter. Kanske är det Ivasyk Telesyk!
De gick ut och de såg den friske och starke Ivasyk Telesyk och de var mycket, mycket lyckliga. Och de gav en full kopp med säd och en full kopp med vatten till gåsen.


Jag hörde sagan på en krog i Kiev i september 2001. Den berättades av Lyudmyla Greben och tolkades till engelska av Oksana Snitko. Jag har bearbetad den en del. Texten är en kompromiss mellan skriftspråk och talspråk. Man skulle mycket väl kunna brodera ut den en hel del, men detta nöje överlämnar jag till dig själv! Ivásyk Telésyk utalas med betoning på andra stavelsen. Y uttalas som "i", Ivásik Telésik. Jag har för mig att jag hört en rysk variant, och det borde naturligtvis finnas nordiska versioner också. Du kanske har något tips? Maila mig isåfall!