Den här historien har Kerstin Dahlén skrivit, inspirerad av den surrealistiska historieapparaten. Pröva den själv nån gång!



U-båtskaptenen & hovmästaren


Det var en gång en dykare. Han hade dykt i alla de sju haven och litet till. Han var den sortens dykare som älskar att omge sig med lyx. Han gjorde därför sina dykexpeditioner från en lustjakt. Komplett med matsal i röd sammet, rund säng också i röd sammet, spegelsal, där han kunde se sig själv i sin röda, tjusiga dykardräkt. Och förstås en fantastisk matsal, där alltid bord stod dukade med damastdukar, kandelabrar, kristallglas och linneservetter, brutna som biskopsmössor.

Dykaren, som förresten hette Sir Groderick McFlot, brukade alltid ta med sig gäster ut på sina dykningar. Han älskade att bjuda på lyxsupéer, med can-candanserskor och zigenarorkester. Han hade naturligtvis en stab av uppassare, som anfördes av en hovmästare vid namn Snotty McDuckswim (som ni kanske förstår var lyxdykaren av skotsk adel, och omgav sig enbart med skotskt tjänstefolk).

En gång, när just en av McFlots brakfester pågick som bäst, skakade hans lustjakt till på ett olycksbådande sätt. Hjälp, skrek Lady Brosk, och föll i McFlots armar. Hela sällskapet reste sig, bleka och uppskakade. Endast dykarlorden själv var lugn. Stilla er, gott folk, sade han, min jakt är osänkbar! Ha, det har vi hört förr, sade lord McTitanic. Sällskapet skrek unisont: Vi går till botten!

Hovmästaren, som förutom sitt yrke, var psykolog och expert på krishantering, tog genast kommandot. Han samlade ihop sällskapet i ett hörn av matsalen och serverade dem 89% whiskey med salta fiskar. Sir Groderick gick runt och log lugnande mot sina gäster.

Plötsligt uppenbarade sig båtens kapten i livré och med axelklaffar av sammet. Han såg mycket vederhäftig ut. En liten kollision, sade han. Bara en bagatell! Sir Groderick kommer att ta sig an saken! Han har dykcertifikat.

Dykarlorden klädde sig i sin grodmansdräkt och fyllde sina lufttuber med champagneblandat syre. Han försvann genom ett hål i golvet, efter att först ha vikt undan den äkta mattan.

Middagssällskapet, som nu var salongsberusat, hade börjat dansa Bostonvals och hovmästaren gladdes åt sin hantering av krisen. Dansen pågick en halvtimme och sedan somnade gästerna i de bekväma sammetsfåtöljerna.

Sir Groderick kom så småningom upp igen till ytan och steg in i salongen. Ingen fara, sade han, det vara bara en gammal u-båt sedan andra världskriget som låg kvarglömd på botten.

I sällskap hade han u-båtens kapten, klädd i en gammal möglig uniform. Usch, skrek u-båtskaptenen, vad är detta för ett sällskap! Kapitalister, lyxlirare! Jag tillhör den sovjetiska marinen, och detta är mot min ideologi! Jag har suttit på havsbotten, fördjupad i Karl Marx samlade skrifter, och vill inte bli störd. Jag är i färd med att föra ut den marxistiska världsåskådningen till fiskar, sjöstjärnor och plankton!

U-båtskaptenen var röd av ilska, och han fradgade runt munnen.

Här gäller det att gå in med psykologhjälp, tänkte hovmästaren. Min gode man, sade han, försök nu att se den ljusa sidan av denna incident. Jag ser på er att ni lider av storhetsvansinne beroende på att er barnsköterska ständigt påpekade hur liten och söt ni var. Min lilla gulleplutt, brukade hon säga. Detta har naturligtvis skapat ett trauma. Han hann inte säga mera förrän u-båtskaptenen i raseri gav honom en rak höger, och hovmästaren föll som en fura till marken. Medan blodet rann i mungipan, sade han: "Konstigt, det har alltid gått hem förut!"

Sir Roderick McFlot ryckte ut och gav kaptenen en flaska Stark-Vodka, som han lyckligtvis hade i sitt välförsedda barskåp. Och kaptenen återvände till sin u-båt, medan det nu halvvakna sällskapet applåderade.

Och detta var alltså historien om hur det kom sig att en bortglömd u-båtskapten slog till en hovmästare.

© 2001 Kerstin Dahlén Du kan nå henne på kerstin@nfa.se

[till sidans början]   [till den sanslösa sagomaskinen]

 
 
Fortbildning   |   Föreställningar   |   Pedagogforum   |   Inspiration   |   Ulf Ärnström   |   E-mail   |   Nyheter & Hem